Pojkar och flickor och hen
Det är bra att dagis- och skolpersonal lär sig behandla flickor och pojkar rättvist och jämlikt och att barnen både hemma och i skolan får sig inpräntat att människor av båda könen är lika viktiga för fred och framsteg.
Men när jag läser och hör vad vissa politiskt korrekta skoldebattörer för fram får jag intrycket att några har en dold dagordning.
Det talas om ”genusperspektiv” som om det vore något självklart etablerat och allmänt vedertaget rättesnöre i pedagogik och forskning. Det är i själva verket ett påtvingat och vinklat modebegrepp som inte handlar så mycket om likabehandling utan mer om att bryta förhatliga normala allmängiltiga normer.
Men till ämnet, varför inte enkelt säga att man strävar efter och vill utveckla jämlikhet mellan män och kvinnor, flickor och pojkar? Då skulle gemene kvinna och man vara med. Men genus i det här sammanhanget förknippas med andra obskyra ord och ideologier som könsmaktsordning och queerteori.
Flickor och pojkar har redan från livets början olika konstitution som fysiskt och mentalt skiljer dem åt inbördes. Den ena gruppen är inte bättre än den andra och båda är ömsesidigt beroende av varandras egenskaper nu och i kommande relationer och arbeten. Och alla är inte lika. Men låt barnen utvecklas individuellt under så bra förutsättningar som möjligt och tvinga inte på dem egenskaper de inte har.
I vissa kretsar finns människor som på fullt allvar menar att orden hon och han i sig bäddar för olycka och könsmaktsordning. Barnet ska därför kallas hen och liten pojke ska kläs i normbrytande rosa kläder och lära sig amma dockan. Flickan ska leka med bilar och kanske slåss på grabbars vis. En i verkligheten mikroskopiskt liten men i media uppblåst och lösnummersäljande grupp föräldrar kallar därför sitt barn för hen och tilldelar barnen så kallade könsneutrala namn som Plong, Pling eller Stjärna. De vill inte tvinga på pojken eller flickan en viss roll, norm eller identitet. Ville de manipulera och experimentera med sin hund eller katt vore det kanske ok. Men att använda sin unika och fina avkomma som objekt och i slutändan förmodligen blivande offer för den egna kanske osäkra och vacklande könsidentiteten, personligheten eller verklighetsuppfattningen är väl inte det barnen och kärleken är ämnade för?
Låt flickor växa upp till frimodiga kvinnor och pojkar till pålitliga män! Det är bra könsroller.
http://www.resume.se/nyheter/tv/2014/01/16/vi-feminister-maste-kunna-granskas/
April -19 medför en Facebook-konversation i gruppen Så funkar det i P1 där inlägg om hen ventileras: https://www.facebook.com/groups/safunkardet/511738076027039/?comment_id=512539612613552&reply_comment_id=512258895974957¬if_id=1555448235879999¬if_t=group_comment_follow
Lägger till mitt inlägg från den gruppen här:
Det är inget konstigt att vi har olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Konstigt vore det annars. När jag ser texter och åsikter som ur min synvinkel är helt aparta, försöker jag förstå vad den andre/andra personen egentligen vill säga. Kanske har han eller hon infallsvinklar jag missat? Men om den andres respons utgörs av personliga påhopp, glåpord eller andra högst osakliga bemötanden som att utan prut bli stämplad som rasist eller – för femtio år sen – som kapitalistlakej, ja då går det liksom inte att föra ett konstruktivt samtal. Jag erkänner, jag har under årens lopp kastat en och annan paj.
Nu är det HEN som är på tapeten. Ni som gillar det konstruerade pronomet kan hänvisa till att det är lättare att referera till (istället för att sktiva ”han eller hon” i en mening. Det spar tangentbordstryckningar och trycksvärta och är därför lite ekologiskt korrekt. Hen har också ett positivt symbolvärde för den promille av befolkningen som inte har bestämt sig för vilket kön man vill tillhöra. Hen är också bra för korsordskonstruktörer.
För mig och andra som ogillar hen framstår begreppet som en negativ och illavarslande symbol. För vad? Jo, fruktlösa halvparanoida teorier om könsmaktsstrukturer, ett helfnoskigt men hittills politiskt tvångsgenomfört genomslag för genusbegränsade katastrofala rekryteringar, anslag och idéer inom alla utbildningsformer. Mer? Ja. Hen censurerar bibliotekens bokinnehav, förbjuder pepparkaksgubbar och lucia på dagis och traditionella skolavslutningar med Den blomstertid. Hen älskar offerkoftor. Vad menar jag med det? Jo, det är alltid någon annans fel om till exempel ett tjugofemårigt ensamkommande flyktingbarn våldtar en tjej eller rånar ungar på deras mobiltelefoner. Hen älskar i det sammanhanget bortförklaringar av typen socioekonomiska förhållanden. Då glömmer hen bort att hundratusentals svenskar de senaste hundra åren vuxit upp under synnerligen bistra socioekonomiska förhållanden utan att för den skull bli brottslingar. Läs t ex Ivar Lo-Johansson.
polytrop.org 
Bra skrivet! Vi har en han och en hon! Våra kön ska inte suddas ut. Låt var och en vara som den är. På vår förskola leker barnen de lekar de finner glädje i. Vi har flickor som sparkar fotboll å leker med bilar å konstruktionslekar, klättra i berg. Vi har pojkar som älskar att klä ut sig i prinsesskläder å gå i högklackat, dansa, leka frisör å vara sjuksköterska. Lika väl som andra älskar att måla, teckna, lyssna på böcker, dramatisera. Låt oss ha ett tillåtande klimat. Viktigast av allt är att alla har ett lika värde. Vi ska inte vända på planeten!
Undrar mest vad du är så himla rädd för ska hända?
Som du själv inledningsvis skriver är genusperspektiv del i lärarutbildningarna sedan flera år, det är alltså allmänt vedertaget inom dessa utbildningar och bland denna personal. Vad är det ‘obskyra’ med könsmaktsordning och queerteori? Skulle vad intressant att de vad du lägger in i dessa begrepp!
Med din vänsterbakgrund tänker jag att du borde anamma en jämställdhetspolitik som inte bara handlar om att konservera (könsroller, ett ord som f.ö. signalerar att kön är något som man skulle kunna ta av sig och välja bort, vilket jag menar inte stämmer, jmf. med klass och etnicitet). Just ordet könsmaktsordning lägger, som du säkert vet, fokus på statusrelationer. Du kanske helt enkelt hör till den överordnade klass som har mycket att förlora i anseende, makt och status då revolutionen genomförts?
Så frågan är åter igen vad är det du är rädd ska komma med en revolution vad gäller genus? Vad är det farliga med detta? Att du skulle förlora de värden Din identitet bygger på?
Din dotter 🙂
Freja, det obskyra består i att queer-folket anser att en androgyn norm ska vara vägledande i barnuppfostran och andra sociala relationer. Det mår ingen normalt funtad människa bra av. Det obskyra innebär vidare att könet relativiseras, betraktas som något diffust trots att det till 99,99% vid födseln är klart om det är en flicka eller en pojke.
Om jag är rädd? Ja, jag är rädd för och oroad för de barn som föds av föräldrar som saknar en egen stabil identitet och inte vågar kalla sitt barn för han eller hon.
Håller med dig om roll-tänkandet. I min gymnasieexamen (-69) ingick en uppsats där jag argumenterar mot roll-begreppets okritiska tillämpning och belyser dess mossighet, det är ju en produkt från amerikansk socialpsykologi från 50-talet. Som enkel schablon kan det ha sina poänger, men inte när vi ventilerar djupare existentiella frågor.
Jag är ganska obekymrad över kommande genus-revolutioner och jag stöder kvinnors frigörelse och rätt till likalön m m. Tror inte min identitet hotas av den kampen.