Den thailändska krocken

Chiang Rai 10/12 -14

Hyrde en liten automatväxlad bullrig konservburk i Chiang Rai för att göra en tvådagars utflykt längs hisnade vackra berglandskap vid gränsen mot Laos och Mekong. Kom väl iväg vid halvnio-snåret. En timme senare var det dags att ta av till höger från road number one. Vänstertrafik i Thailand, så jag kollade i höger backspegel innan filbytet. Långt bakom mig en vit skåpbil, jag blinkar och svänger.

Den nykrockade bilen

Påköraren med Playboydekal

Öronen ger första beskedet att jag hamnat i en mycket besvärlig situation: ett kraftigt släggslag i klaschonkklassen i plåt och plast och så stötvågen. När ögonen sen kollar backspegeln är jag redan torr i munnen, skåpbilen har kört på mig.

Går ut för att kolla läget och försöker spänna av. Den andra föraren kommer lufsande mot mig, vi kollar skadorna, han ber bara om mitt telefonnummer. När jag ska skriva på hans lapp måste jag ta stöd mot mot bilen för min hand darrar. Jag får hans namn och numer, men i mitt lätta chocktillstånd glömde bort protokollet. Alltså, för att försäkringarna ska gälla måste man polisanmäla olyckor som denna. Den vita skåpbilen, knappt skadad, for raskt vidare och där stod jag på en klart olämplig plats mitt i den intensiva trafiken. Kollade skadorna på bilen. Efter lite bankande och lirkande med plasten for jag vidare men insåg att jag inte kunde åka med en utstående bakre högerflygel.

Körde in vid en en bensinstation som såg ut att ha lite verkstad vis sidan av. Möttes genast av stort deltagande och sympati. Det tog emellertid en halvtimmes hand- och kroppsspråk för att avvärja en demontering av bilens bakparti till att bara tejpa fast delarna som lossnat. Tog fram min lilla tejprulle från ryggsäcken för att förklara. Killen gick in och kom ut med en hyfsat bra och bred tejp. Kanske ska man alltid ha med sig silvertejp i bagaget?

Den nytejpade bilen

Vi hjälptes synkroniserat och ordlöst åt med tejpning och saxklippning. Han fick 200 baht och vi önskade varandra en god framtid innan jag for vidare. Efter några mil insåg jag att jag måste meddela biluthyraren att hans bil råkat ut för a minor accident, skickade ett sms eftersom ett telefonsamtal skulle bli oändlig långt och ömsesidigt frustrerande för oss båda på grund av hans 20-glosors engelska ordförråd.

Efter en verkligt fin tur i vacker prunkande grönska med sköna berg och dalar var jag i Chiang Kham på eftermiddagen. Bestämde jag mig för att natta över. Orkade inte leta runt utan tog in på första bästa ställe på den typiska genomfartsgatan, ovisst om det finns fler hotell i den gräsligt fula och trista staden. Ett hotell för långtradarchauförer och deras sällskap. Men jag duschade, gick ut på stan och tog en matbit, återvände till mitt rum och började reda ut trafikolyckan. Eftersom jag inte gjort en polisanmälan, var alla försäkringar som sagt formellt ogiltiga, min egen och biluthyrarens. Hur mycket skulle han kräva mig på? Fick hjärtklappning när jag tänkte mig in i olika mycket obehagliga situationer. Här måste stämmas i bäcken, nästa morgon: hitta verkstad som kan fixa de värsta skadorna.

I Lonley-Planet-guiden finns några strategiska fraser översatta till thailändska, den som gjorde att jag tidigt nästa morgon kunde sätta min plan iverkat var ”I need a mechanic.” Åkte från hotellet nån kilometer på måfå in på en bensinstation. Visade min lapp med den thailändska frasen. Man pekade mot några skjul på andra sidan gatan och log. Jag åkte dit, såg ut att vara något verkstadsliknande. Visade lappen och pekade på skadorna. Mannen där såg uppriktigt bekymrad ut, tecknade åt mig att följa efter honom, han körde sin mc och jag kom efter med bilen. Efter ett kort stycke, en ny verkstad, mer typ plåtreparationer. Verkmästarn tog fram sin räknedosa, knappade in några poster och visade mig: 6 300 baht, alltså runt 1 500 kronor. Jag brydde mig inte om att pruta, ok. Bilen skulle vara klar efter fyra timmar, klockan tolv. Verkarn körde mig tillbaks till hotellet, jag hade ju mitt rum några timmar till. Tyckte allt så riktigt bra ut.

Mean Street…

Gick runt i den rätt deppiga staden och försökte hitta något frukostliknande. Nada. Det bidde en hyfsad latte på ett avvikande modernt café. Köpte två små förpackningar med sötad yougurt (naturell finns inte) på SevenEleven. Vid elvatiden ville jag kolla hur läget var på verkstaden, så jag gick ut för att hitta någon som kunde prata hyfsad engelska och som kunde ringa och stämma av med verkstan. I en Yamaha-mc-affär, hittade man efter ett tag en kille som kunde säga hello, how are you och lite till på engelska. Han ringde. Det blev ett långt samtal, min oro steg. Yamaha-killen sa någonting om försening, när han gick för att hämta sin reklamalmanacka blev jag riktigt skräckslagen. Han pekade på ett datum flera dagar fram i tiden och sa car ready. Insåg att vidare meningsutbyte här skulle vara meningslöst, tackade för hjälpen.

Steg in på ett bankkontor, fick prata med kamreren som kunde lite engelska och förklarade att jag ville ha min bil enligt överenskommelsen och bad honom ringa verkstaden. Efter ett tio-minuters som det verkade ganska distingerat samtal lades luren på, bankmannen sa not all ready, but stanna och vänta, othervise price now 3000. Vad betyder detta? Reparationen är halvklar och om jag väntar några dagar är den helt klar? Att stanna kvar var i Chiang Kham var liksom ingen trivselhöjande faktor för mig.

Den lagade baken

Så jag bestämde mig att göra dagens fysiska och moraliska träningsrunda. Hämtade ut 15-kilos-ryggsäcken från hotellet och gick kanske två kilometer till verkstaden. Döm om min glädje när jag såg att killarna snyggat till kärran riktigt bra, rätat ut plåtskadorna, fått flygeln och underredet på plats. Som tur var hade inte baklyktan skadats. Verkarn sa att priset utan lackning nu var 2 500 baht. Han förklarade med gester och enstaka ord att han inte hade rätt lackfärg på hyllan och att det var leverans av rätt färg som skulle ta flera dar. Att jag skulle vänta på sprayburken verkade vara nästan självklart. Nåja, det var ju bara att tacka för prissänkningarna och ett bra jobb.

Återstod hemresan till Chiang Rai och att returnera bilen. När jag kom fram var biluthyraren genast ute ur sitt bås och såg inte glad ut, han hade ju dagen innan fått mitt sms ”I am sorry to inform you that the rear of your car has been smashed by another driver. Minor accident.” Hans min förändrades från åskmoln till svag bris, han strök sig om hakan och sa något till sin medhjälpare. De diskuterade lågmält en stund. You pay 2000 baht for this. Jag sa snabbt ok, väldigt lättad. Mina plågsamma farhågor skingrades, saken var ur värden. Pustade ut.