Hoppa till innehåll

Lenin i skyltfönstret

2010-12-14

Ett lysande exempel på repressiv tolerans (Marcuse och Popper).

 

Bilden föreställer fotoaffären som den syns från trottoaren 14/12 -10. Innehavaren har av okänd anledning placerade  en byst av Lenin i sitt skyltfönster.  Någon gick förbi, såg detta och återkom senare med en protestlapp som klistrades upp på skyltfönstret. Det är nu fenomenet repressiv tolerans börjar. Istället för att bara riva ned lappen, väljer affärsinnehavaren att skydda lappen i en plastmapp och placera den bredvid den kritiserade bysten på insidan av fönstret.

Texten lyder: Tag bort kommunist-Lenin från skyltfönstret! Det provocerar! En usel barnamördare i likhet med terror-Stalin! Lika olämpligt att skylta med som Hitler!  Skärpning!

Den som skrivit lappen har helt rätt. Lenin inspirerade till politiskt motiverade mord och övergrepp och Stalin genomförde dem. Här kan inte finnas några ”men…”?

Men hur var det med den repressiva toleransen? Demonstrationer mot nästan vad som helst får polisskydd och genomförs överallt i Sverige. Insändarskribenter, kolumnister, bloggare, tyckare och tänkare i varje vrå kan göra sina stämmor hörda. Ledarskribenter har betalt för att sprida sin propaganda. Alla kan publicera sig i nästan alla medier. Gorma, svära, hylla konungen eller förespråka republik.

Makten tolererar kören av protester och uppmuntrar dessutom fler att säga sin mening. Men makten behöver sällan själv gå i svaromål. Makthavarna kan gäspa åt alla tusen viljor, känslor och attityder som finns i folkdjupet, alla får prata samtidigt om allting överallt. Makten fintar bort dina åsikter och ber dig återkomma med synpunkter under telefontid.

Det repressiva ligger i att vi kan slå på alla tillgängliga djungeltrummor, skriva svavelosande insändare eller demonstrera på torget. Ingen tycks egentligen bry sig om någonting om du inte lyckas trissa upp din fråga till ett högre medium där makthavare kronfonteras – i tidningsreportage, engagerande program i radio eller teve. Att du i annat fall kan stå där med din lilla protestgrupp och dela ut flygblad är något företagarna, staten, kommunen eller landstinget kan tolerera och snart peta bort som en irriterande mygga.

Fram med getingarna!

Eftersom (nästan) alla kan säga vad som helst när som helst i vilka kanaler som helst råder (nästan) en total yttrandefrihet. Eftersom yttrandefriheten nästan är total och alla kan protestera mot allting, blir det trots allt ganska lugnt för makthavarna. Man tolererar nästan all kritik, men klappar sig på magen och går bara i svaromål på och väljer ut frågor man kan babbla bort i jönsiga intervjuer med inkompetenta journalister.

Därför hoppas jag på t ex Greenpeace,  Amnesty, Worldwatch Institute, Wikileaks, Naturskyddsföreningen  och liknande organisationer som med tydliga och ibland lite bitska och humoristiska aktioner verkar för en bättre värld. Sådana spelare övervinner förhoppningsvis med demokratisk kraft, humor, allmänt sympatiska och tilldragande aktioner det repressiva träsket. Bekämpa galenskapen på dess egna villkor med t ex annonskampanjer och lobbyister. Kostar pengar, ja, gå därför med och stöd en bråkstake nära dig!

Suedes och andra…

2010-12-04

Vilket uppdrag tycker sig den skribent ha som recenserar musik på platta eller scen? I dagens SvD K på sid 23 får Suedes sämsta betyg av Kristin Lundell. http://www.svd.se/kulturnoje/scen/suedes-comeback-ar-bara-sorglig_5769049.svd Jag är inte särskilt intresserad av Suede. Ärligt talat är det bara lite kul att läsa nedgörande recensioner. I SvD är de oftast välformulerade med en viss finess, humor och diplomati. Och med goda motiveringar. Men den här gången har recensenten bara klampat fel, tja inte ens det, hon har missförstått sitt uppdrag.

Som du ser när du öppnar länken, skriver Kristin Lundell om sina minnen av Suede och hur töntiga de är nu när de efter 20 år är på turné igen och uppträder på Cirkus. Hela recensionen handlar om image och uppträdande. Men hur var musiken på Cirkus?

Spelade dom bra, hur var basisten, trummisen, vokalisten? Inte ett ord om musiken, bara text om hur fel det är att uppträda när man är så ålderstigen och bandet enligt Kristin Lundell är så omodernt.

En totalt intetsägande bedömning för den som är musikintresserad. Jag stötte på något liknande för Radiohead som jag tyvärr inte kan dokumentera. Där sa recensenten ungefär att jaha, gäsp, de försöker vara intellektuella, så vadå? Inte ett ord om själva musiken, konsten.

Varför anlitas oerfarna skribenter som inte klarar av att bedöma konsten, musiken? Kristin Lundell, t ex, skulle passa bättre som sparringpartner till Blondinbella. I varje fall om man ska döma efter hennes text om Suedes.

”A study of dog anuses”

2010-11-28

Konstnären Marianne Lindberg De Geer klagade i SvD 27:e oktober 2010 över att kuratorerna på Moderna museet inte inkluderat t ex Anna Odell (fejkad psykos = konst) eller Lars Vilk (brädhög = konst) till Modernas samlingsutställning med nutida svenska konstnärer. Enligt Marianne Lindberg De Geer är de ”konstnärer som, lika mycket mot sin vilja som med, medvetandegjort medborgarna om samtidskonstens nya sociala och kommunikativa vägar och där räckvidden kommit att bli en del av arbetet.”

 

Verkar vara ett ganska trivialt påstående utom möjligen det där om ”räckvidden”. Den syftar förmodligen på de aktuella konstnärernas lyckade reklamjippon med sina egna produkter och det medieståhej som en kort tid bollade med deras namn på löpsedlar och i påannonser.

Nu har ännu en kandidat som satsar mer på räckvidd än kvalité och estetik dykt upp. Det är Hanna Sjöstrand som smygstartade lite på Malmö konsthall 2009 med ”Stjärtens ansikte – ett undersökande av baksidans semiotik” och nu fortsätter med ”A study of dog anuses”. Hundarslen i olja på träfiberskiva.

Så går det när ingen sätter ned foten och protesterar mot dålig konst, när allt anses vara konst och värderelativismen göds av den politiskt korrekta klassen.

Det finns inget Nobelpris i ekonomi

2010-10-30

Alfred Nobel angav de fem Nobelprisen i sitt testamente: fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur respektive fredsarbete ”åt dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta”.

Vetenskapsmannen och humanisten Nobel ville stödja vetenskap och litteratur. Det är därför anmärkningsvärt att Nobelstiftelsen 1968 godkände Riksbankens framställan om ett pris i ekonomi, ett gebit som faller mellan två stolar: politik och religion. På vilket sätt ekonomer eller ekonomiska institutioner skulle ”gjort menskligheten den största nytta” är oklart.

Det är även oklart om ekonomi kan räknas som vetenskap. Det vetenskapliga inslaget i ämnet är teorier av antingen trivial natur, t ex att ett högre pris leder till mindre efterfrågan eller på en så hög abstraktionsnivå att teorin knappast går att verifiera eller pröva empiriskt flera gånger, vilket ju är ett vetenskapens kännetecken.

För människor världen över blir marknadsekonomi i själva verket liktydigt med manipulation, massproduktion av undermåliga produkter, monokulturer och det allvarligaste hotet mot hållbar utveckling och överlevnad. Marknadens inneboende girighet och hysteri (inte vetenskap) i kombination med politik och annan maktutövning praktiseras i stor skala på världens finansmarknader och ser åter ut att drabba enskilda oskyldiga via skattsedeln.

Nationalekonomi borde kallas politisk ekonomi och är det förment objektiva instrument och språk kommersiella intressen och de flesta politiker använder dagligdags i sitt umgänge. Resultatet när allt inte går så bra, är förutom del i ovanstående negativa fenomen också arbetslöshet, nedskärningar och i extremfallen – krig.

Den som reder ut myglet bakom ekonomiprisets tillkomst får kanske inget Nobelpris, men Stora journalistpriset?

Förbifart Stockholm

2010-10-30

Handelskammaren i Stockholm och andra lobbyister för bilindustrin menar att Förbifart Stockholm behövs eftersom stan växer. Kan någon möjligen ange en enda storstad på planeten som lyckats bygga bort sina bilköer? Fler motorleder och bensinstationer alstrar en ond cirkel med mer biltrafik och längre köer, långt ifrån klimatsmart kan man säga. Det har t o m Trafikstyrelsen insett. Varför stoppa huvudet i sanden? Privatbilism som medel för att transportera många människor i storstäder är stendöd och föråldrad teknik.

Ända sedan mitten av 60-talet har trafikforskare känt till att nya urbana trafikleder snart korkas igen av bilar, de ökar också den allmänna trafikvolymen. Exempel på studier i ämnet är Leeming ”Road Accidents: Prevent or Punish” från 1969 och Coleman ”Generated Traffic: Implications for Transport Planning” från 2001. Här hemma har Trafikverket / Trafikstyrelsen visat på problemet. Göran Finnveden och Jonas Åkerman är två forskare vid KTH som också klargjort dess existens.

Om man nu är villig att satsa enorma 28 miljarder på ett system som effektivt, bekvämt och miljövänligt transporterar resenärer i Stockholmsområdet, då måste man väl rimligen se till fler alternativ än bil + betong (som varken är effektivt eller miljövänligt)? Hur mycket fler tvärbanor, busslinjer, tunnelbanor och spårtaxi får man för närmare 30 miljarder? Skulle det alternativet rimma med miljömål och hållbar utveckling?

Om i huvudsak bara de som verkligen behöver bilen i jobbet körde i rusningen skulle Essingeleden fortfarande fungera som förbifart. Det vet alla insatta, men för större politiska partier och intresseorganisationer är det politiskt sprängstoff att kritisera privatbilismen, den är en helig ko. Den som vill ska fritt kunna ta bilen till och från jobbet, det ses av en del bilister nästan som en mänsklig rättighet.

http://www.expressen.se/ledare/valj-bort-forbifarten/

http://www.dn.se/debatt/nu-finns-chansen-att-riva-upp-beslutet-om-forbifarten/

Dubbdäck

2010-10-30

Friktionsdäck eller dubbat?

Nu hör man det åter i Stockholm – det intelligensbefriade rasslet av däckdubbar mot våt asfalt!

På de flesta vägarna i A-län råder ju barmark vinterdäckstid tack vare klimat, snöröjning och saltning. De skador på vägbana, det onödiga buller och de hälsorisker dubbarna orsakar, står inte i proportion till den blygsamma nytta de eventuellt kan ge normalbilisten.

Det väl så att en del bilister rutinmässigt kör med dubbar för de tror att de ska kunna hålla samma höga hastighet året runt? Man struntar högaktningsfullt i miljöpåverkan och vägslitage och låtsas inte om att alla i trafiken, hela tiden och överallt, måste anpassa hastigheten så att man förebygger olyckor. Är det vinter och halt måste man – med eller utan dubbar – anpassa sig och sänka hastigheten.

”På snöslask och modd är moderna friktionsdäck fullfjädrade och säkra vinterdäck och på barmark är de överlägsna dubbdäcken.” Tidningen Motor oktober 03 (!) som också skrev att dubbarna ger sämre bromsverkan och väggrepp än friktionsdäck på barmark.  Sedan Motor skrev detta har många andra kunniga instanser insett och deklarerat att dubbdäck är överreklamerade. Taxi Stockholm förklarade redan förra året att man kommande vintrar väljer att köra dubbfritt, heder åt taxiföretaget som föregår med gott exempel!