Den thailändska krocken
Chiang Rai 10/12 -14
Hyrde en liten automatväxlad bullrig konservburk i Chiang Rai för att göra en tvådagars utflykt längs hisnade vackra berglandskap vid gränsen mot Laos och Mekong. Kom väl iväg vid halvnio-snåret. En timme senare var det dags att ta av till höger från road number one. Vänstertrafik i Thailand, så jag kollade i höger backspegel innan filbytet. Långt bakom mig en vit skåpbil, jag blinkar och svänger.
Den nykrockade bilen
Påköraren med Playboydekal
Öronen ger första beskedet att jag hamnat i en mycket besvärlig situation: ett kraftigt släggslag i klaschonkklassen i plåt och plast och så stötvågen. När ögonen sen kollar backspegeln är jag redan torr i munnen, skåpbilen har kört på mig.
Går ut för att kolla läget och försöker spänna av. Den andra föraren kommer lufsande mot mig, vi kollar skadorna, han ber bara om mitt telefonnummer. När jag ska skriva på hans lapp måste jag ta stöd mot mot bilen för min hand darrar. Jag får hans namn och numer, men i mitt lätta chocktillstånd glömde bort protokollet. Alltså, för att försäkringarna ska gälla måste man polisanmäla olyckor som denna. Den vita skåpbilen, knappt skadad, for raskt vidare och där stod jag på en klart olämplig plats mitt i den intensiva trafiken. Kollade skadorna på bilen. Efter lite bankande och lirkande med plasten for jag vidare men insåg att jag inte kunde åka med en utstående bakre högerflygel.
Körde in vid en en bensinstation som såg ut att ha lite verkstad vis sidan av. Möttes genast av stort deltagande och sympati. Det tog emellertid en halvtimmes hand- och kroppsspråk för att avvärja en demontering av bilens bakparti till att bara tejpa fast delarna som lossnat. Tog fram min lilla tejprulle från ryggsäcken för att förklara. Killen gick in och kom ut med en hyfsat bra och bred tejp. Kanske ska man alltid ha med sig silvertejp i bagaget?
Den nytejpade bilen
Vi hjälptes synkroniserat och ordlöst åt med tejpning och saxklippning. Han fick 200 baht och vi önskade varandra en god framtid innan jag for vidare. Efter några mil insåg jag att jag måste meddela biluthyraren att hans bil råkat ut för a minor accident, skickade ett sms eftersom ett telefonsamtal skulle bli oändlig långt och ömsesidigt frustrerande för oss båda på grund av hans 20-glosors engelska ordförråd.
Efter en verkligt fin tur i vacker prunkande grönska med sköna berg och dalar var jag i Chiang Kham på eftermiddagen. Bestämde jag mig för att natta över. Orkade inte leta runt utan tog in på första bästa ställe på den typiska genomfartsgatan, ovisst om det finns fler hotell i den gräsligt fula och trista staden. Ett hotell för långtradarchauförer och deras sällskap. Men jag duschade, gick ut på stan och tog en matbit, återvände till mitt rum och började reda ut trafikolyckan. Eftersom jag inte gjort en polisanmälan, var alla försäkringar som sagt formellt ogiltiga, min egen och biluthyrarens. Hur mycket skulle han kräva mig på? Fick hjärtklappning när jag tänkte mig in i olika mycket obehagliga situationer. Här måste stämmas i bäcken, nästa morgon: hitta verkstad som kan fixa de värsta skadorna.
I Lonley-Planet-guiden finns några strategiska fraser översatta till thailändska, den som gjorde att jag tidigt nästa morgon kunde sätta min plan iverkat var ”I need a mechanic.” 
Åkte från hotellet nån kilometer på måfå in på en bensinstation. Visade min lapp med den thailändska frasen. Man pekade mot några skjul på andra sidan gatan och log. Jag åkte dit, såg ut att vara något verkstadsliknande. Visade lappen och pekade på skadorna. Mannen där såg uppriktigt bekymrad ut, tecknade åt mig att följa efter honom, han körde sin mc och jag kom efter med bilen. Efter ett kort stycke, en ny verkstad, mer typ plåtreparationer. Verkmästarn tog fram sin räknedosa, knappade in några poster och visade mig: 6 300 baht, alltså runt 1 500 kronor. Jag brydde mig inte om att pruta, ok. Bilen skulle vara klar efter fyra timmar, klockan tolv. Verkarn körde mig tillbaks till hotellet, jag hade ju mitt rum några timmar till. Tyckte allt så riktigt bra ut.
Mean Street…
Gick runt i den rätt deppiga staden och försökte hitta något frukostliknande. Nada. Det bidde en hyfsad latte på ett avvikande modernt café. Köpte två små förpackningar med sötad yougurt (naturell finns inte) på SevenEleven. Vid elvatiden ville jag kolla hur läget var på verkstaden, så jag gick ut för att hitta någon som kunde prata hyfsad engelska och som kunde ringa och stämma av med verkstan. I en Yamaha-mc-affär, hittade man efter ett tag en kille som kunde säga hello, how are you och lite till på engelska. Han ringde. Det blev ett långt samtal, min oro steg. Yamaha-killen sa någonting om försening, när han gick för att hämta sin reklamalmanacka blev jag riktigt skräckslagen. Han pekade på ett datum flera dagar fram i tiden och sa car ready. Insåg att vidare meningsutbyte här skulle vara meningslöst, tackade för hjälpen.
Steg in på ett bankkontor, fick prata med kamreren som kunde lite engelska och förklarade att jag ville ha min bil enligt överenskommelsen och bad honom ringa verkstaden. Efter ett tio-minuters som det verkade ganska distingerat samtal lades luren på, bankmannen sa not all ready, but stanna och vänta, othervise price now 3000. Vad betyder detta? Reparationen är halvklar och om jag väntar några dagar är den helt klar? Att stanna kvar var i Chiang Kham var liksom ingen trivselhöjande faktor för mig.
Den lagade baken
Så jag bestämde mig att göra dagens fysiska och moraliska träningsrunda. Hämtade ut 15-kilos-ryggsäcken från hotellet och gick kanske två kilometer till verkstaden. Döm om min glädje när jag såg att killarna snyggat till kärran riktigt bra, rätat ut plåtskadorna, fått flygeln och underredet på plats. Som tur var hade inte baklyktan skadats. Verkarn sa att priset utan lackning nu var 2 500 baht. Han förklarade med gester och enstaka ord att han inte hade rätt lackfärg på hyllan och att det var leverans av rätt färg som skulle ta flera dar. Att jag skulle vänta på sprayburken verkade vara nästan självklart. Nåja, det var ju bara att tacka för prissänkningarna och ett bra jobb.
Återstod hemresan till Chiang Rai och att returnera bilen. När jag kom fram var biluthyraren genast ute ur sitt bås och såg inte glad ut, han hade ju dagen innan fått mitt sms ”I am sorry to inform you that the rear of your car has been smashed by another driver. Minor accident.” Hans min förändrades från åskmoln till svag bris, han strök sig om hakan och sa något till sin medhjälpare. De diskuterade lågmält en stund. You pay 2000 baht for this. Jag sa snabbt ok, väldigt lättad. Mina plågsamma farhågor skingrades, saken var ur värden. Pustade ut.
Heja Sverige
Jag tittar för säkerhets skull på kartan en gång till. Jo, ”Sverige” står det där. På den skandinaviska halvön med Norge i väster och Östersjön i öster, från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr, från Kosteröarna i väster till Haparanda i öster.
Man kan ju bli lite fundersam när vissa människor ihärdigt och inte utan medialt genomslag vill få det till att vårt land egentligen bara är en nationell luftbubbla. Liberaler, vänsterfolk, anarkister och andra grupper som anser sig moderna och kanske radikala önskar av ideologiska skäl förminska allt vad svensk identitet heter. De tror inte det finns något värt att kalla svenskt; vårt språk är bara en variant av tyskan, vår historia är mest elände, krig, och plundring och vår berömda välfärdsmodell är bara en bräcklig konstruktion baserad på könsmaktsordning, strukturell rasism och olika typer av sociala fobier. Vår flagga ska helst inte visas offentligt.
Som infödingar ska vi inte tro vi har något kulturarv eller annat att vara stolta över. Ja, egentligen finns det nog inga svenskar. Men andra nationaliteter höjs gärna till skyarna och lovprisas för sina kulturer, normer och traditioner, särskilt när grupper av dem söker asyl i Sverige.
Men hallå! Sverige är i själva verket ett riktigt bra land att leva i. Vårt samhälle har brister och problem, men vi har inte sjunkit under isen. Som svenskar behöver vi inte skämmas över vårt land trots negativa kanonader från högljudda åsiktsmaskiner. Vi kan och ska vara glada och stolta över vårt Sverige. Lika glada som danskarna är i sitt dejelige Danmark, norrmännen i sitt elskede Norge, finnarnas i kallis (fina) Finland och folket på Island, fina eyja!
I likhet med våra nordiska grannar har svenskarna utvecklat internationellt erkända och respekterade välfärdssystem. Vi har en tillitskultur med rötterna i mer än tusen år av förtroende svenskarna emellan; vi litar på varandra. Vi har ett civiliserat rättssystem, en unik allemansrätt och dito offentlighetsprincip. Tillsamman med grannarna ligger vi internationellt i topp när det gäller hur lyckliga vi är med våra liv och avsaknaden av korruption. Litterärt, musikaliskt och på övriga konstnärliga fronter ligger vi sedan flera hundra år i framkanten. Likaså på den tekniska sidan med uppfinnare, avancerad industri och framgångsrika företag.
Heja Sverige!
Lexbase – domar till salu
Den här sajten är en komplicerad historia, etiskt, politiskt och juridiskt. Den innehåller domar fem år tillbaka i tiden, offentliga uppgifter öppna för envar att ta del av. Men aldrig tidigare har det varit så lätt att mot en symbolisk betalning syna grannarna, kvarteret eller ett visst företag eller person. Har någon blivit fälld i domstol visas det här på karta eller i tabell.
Personupplysningslagen – PUL – skyddar i viss mån mot att personliga känsliga uppgifter sprids, men i det här fallet gäller Tryckfrihetsförordningen (TF) som är grundlag och står över PUL.
Varför gäller TF och inte PUL? Sajten har en ansvarig utgivare och publicerar offentligt material på nätet, den räknas som en tidning eller liknande och har ett starkt skydd i grundlagen.
Man kan säga att den som blivit straffad med dagsböter eller fängelse redan avtjänat sitt straff och därför inte bör hängas ut igen.
Man kan också säga att det kan vara bra för en familj som planerar att flytta till ett visst område att se om och hur många lagförda personer som bor där. Eller att kunna kolla upp målare, snickare m fl innan man anlitar dem.
Ariel Sharon är död.
Ariel Sharon אריאל שרון
avled häromdagen efter flera år i koma efter en stroke.
I dagsläget hyllas han ganska okritiskt i västerländska media. Ariel var en politisk och militär bulldozer. Han var aktiv i Haganah 1920-1948. Det var en en sionistisk/judisk terrorgrupp som tillsamman med liknande militanta sionistiska grupper med bomber, mord på civila och rena avrättningar fördrev den palestinska befolkningen från Palestina. En parallell terrorgrupp var Sternligan med en annan av Israels blivande premiärminister Yitzhak Shamir som ledare. Förutom terror och fördrivning av stora delar av den palestinska befolkningen från deras land, mördade de sionistiska terroristerna också FN:s Folke Bernadotte 17/9 1949 därför att han förespråkade en detaljerad fredlig uppgörelse mellan araber och judar i form av en tvåstatslösning. Det förslaget fick sionisterna att gå i taket. De ville ha och fick till slut en stat med medborgarskap grundat på judiskt ursprung och dito rastillhörighet. Den franske flygöversten André Sérot mördades också vid det välplanerade attentatet, vars förövare senare hyllades som hjältar i Israel.
1982 legitimerade Sharon de Israel-lojala libanesiska falangisternas massmord på 700 civila i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. Flyktingarna i lägren var/är fördrivna av sionistiska terrorister (se ovan).
Wiki: ”Den 28 september 2000 gjorde Sharon en uppmärksammad promenad på moskeplatsen i Jerusalems Gamla Stad, islams tredje heligaste plats, tillsammans med ett tusental israeliska poliser. Där förklarade han att platsen, som israeler brukar benämna Tempelberget, inbegripet Klipp- och al-Aqsamoskeerna, skulle förbli under israelisk överhöghet för all framtid.”
Denna Sharons oerhörda symboliska förolämpning mot det palestinska samhället orsakade den andra Intifadan, انتفاضة (Al-Aqsaintifadan).
Det är ovisst vilka motiv Sharon som premiärminister hade för att utrymma Gazaremsan (men behålla Israels struptag över området) och i vilken mån han verkligen var villig att återlämna den av Israel sedan 65 år ockuperade Västbanken till palestinierna.
40-åriga journalister i riskzonen
Professor emeritus i tyska vid Umeå universitet Kjell-Åke Forsgren skriver 4:e januari -14 i SvD om vilka följder den förda jämlikhetspolitiken fått i skolan. Det handlar om den radikala kvalitetssänkning som påbörjades i grund- och gymnasieskolor på 60-talet och som senare utan uppehåll fortplantat sig in på universitet och högskolor.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/likhetsdoktrinen-ar-orsaken-till-skolans-kris_8868016.svd
https://www.svd.se/synen-pa-kunskap-ar-skolans-storsta-problem
I mitt föregående inlägg skrev jag om jag oreda, mobbning och dålig disciplin i skolan och vilka följder den miljön får för organisationer, företag och andra som söker kvalificerad utbildad personal.
Kunskaper i enskilda ämnen har i värsta fall ersatts med lull-lull om självförverkligande och fantasier i socialkunskap eller svenska. Krävande ämnen som matte, tyska och fysik tappar deltagare. På (den lyckligtvis nedlagda) lärarhögskolan infördes grupptentor vilka man kunde prata sig igenom eller förlita sig på talföra kamrater i gruppen. Läraren i klassrummet ska enligt ideologin vara en kompis som hjälper till med sökningar på (det otillförlitliga) internet och läxor, prov och tentor får anpassas så att nästan alla klarar dem och får sin examen.
I den här miljön har till exempel journalister och lärare utbildat sig under de senaste fyrtio åren. Det betyder att Sverige har ett underskott på kvalificerade personer inom två yrken som är väsentliga för demokrati och utveckling. Lyckligtvis finns det likväl många duktiga journalister och lärare som gör enastående insatser.
Men, tyvärr det är för få journalister som kan föra logiska resonemang eller ställa uppföljande varför-frågor till sina intervjupersoner. Och denna kår av rätt svaga journalister kommer flera årtionden framöver att påverka nyhetsflöde och mottagarnas världsbilder. Dagens kunniga och kompetenta journalister kommer att märkas och uppskattas, men frågan är väl om deras antal räcker till för att ingjuta tillräcklig kvalitet i alla kanaler och kolumner?
Hur lärarna anpassar sig till normala och ökande kvalitetskrav är ovisst. Med (stoppade) grupptentor i lärarutbildningen är väl lärarlegitimationen närmast ett spel för gallerierna och en eftergift från dåvarande regering till olyckliga lärarfack. Det finns samtidigt tusentals vikarierande formellt obehöriga lärare som är uppskattade av kollegor och elever för att de skapar lugn i klassen och lär ut på ett begripligt sätt. Släpp in fler trygga, säkra vuxna personer som lärare i skolorna, strunta i lärarfackens egoistiska strutsande kring ”behöriga lärare”. Det gäller vår framtid.
Social och fysisk arbetsmiljö i skolan
I december 2004 redovisar Skolverket en undersökning som visar att sex av tio elever i årskurs fyra till sex saknar arbetsro i skolan. Så många som tre fjärdedelar i klass fyra upplever att det ofta är stökigt i klassrummet och fler än var sjätte känner sig stressade i skolan varje dag eller flera gånger i veckan. Skolverkets chef tror att om eleverna får mer inflytande i skolan så ska problemen minska.
I december 2013 visar den internationella PISA-studien att svenska elevers kunskaper fortsätter att sjunka jämfört med föregående studier. Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder. Sverige har deltagit med 4 700 normala 15-åriga elever, som gick i årskurs nio då testet gjordes 2012.
Skolan har förfallit sedan slutet av 60-talet då S-märkta skolministrar inledde det som idag är en utbildningskatastrof. Det är inte bara elever och lärare som kommit i kläm under dessa fyrtio år. Näringsliv, offentlig förvaltning och media kan på grund av det sviktande underlaget av kvalificerade nyutbildade medarbetare inte alltid rekrytera den kompetens man behöver.
Hur ska skutan komma på rätt köl? Jan Björklund och hans medarbetare kämpar på sitt håll med sina lösningar. Säga vad man vill om Björklund, men jag tycker han sköter sitt jobb med en viss heder och det är inte hans fel att skolan är så bedrövlig.
Här finns en inbillat korrekt linje att kämpa mot. Företrädarna för den har i årtionden förlöjligat ordning och reda i skolan, kunskapsinlärning, vett och hyfs. Man tycker att elever som dag efter dag saboterar undervisningen för hela skolklasser ska få fortsätta med det. Fridstörarna behöver bara mer förståelse och omsorg. Ja kanske, men då ska de först flyttas till i en grupp för sig där de inte stör.
Vore vissa stökiga skolor som en normal arbetsplats, skulle de aktiva huvudskyddsombuden genast begära förbättringar av arbetsmiljön. Ett förenklat protokollutdrag från en skolsyn skulle kunna se ut så här:
- Våld, hot och mobbning mot elever och personal måste upphöra.
- OBS-klasser återinförs för att återställa lugnet. Andra grupper kan bildas, t ex för invandrare som måste lära sig svenska.
- Ljudvolymen i klassrum, i förskolan och andra lokaler måste sänkas till godtagbara nivåer. Det betyder att det bara är normal samtalsnivå som ska råda i skolan utom utomhus.
- En elever som stör arbetet i skolan varnas och kan om störningarna trots tillsägelser inte upphör flyttas till en OBS-klass för att komma på bättre tankar.
- Sanitära olägenheter som skitiga toaletter, dålig ventilation och fuktskador omedelbart åtgärdas.
Om inte skolledningen utan dröjsmål genomför förbättringar, kan skyddsombudet enligt Arbetsmiljölagen begära att arbetsplatsen stängs tills Arbetsmiljöverket kommer med ett utlåtande.
Det var som sagt drygt fyrtio år sedan grogrunden skapades för lärandets kris. Att skylla på de senaste regeringarna är orättvist. Och då räknar jag bort hur dagens kommuner använder skolans budget som ekonomisk buffert. Så låt staten ta hand om skolan igen.
Det kommer ingen någonsin att medge
På internet finns intensiv global elektronisk övervakning, spioner och spanare av olika slag, net-crawlers, java-script, snokande robotar, FRA och NSA och kineser.
Trots ideologiskt berättigade och moraliskt hedervärda protester från vänster till höger mot övervakning och 1984, blir kontrollen av nät och mobilsystem allt effektivare och svårare att upptäcka. Alla möjliga mer eller mindre sympatiska agenter kommer – oavsett våra invändningar och inter-/nationella lagstiftningar – obesvärat att fortsätta, utveckla och intensifiera sitt snokande.
I regeringskanslier runt om i världen kommer statschefer också i fortsättningen pliktskyldigt deklarera att de värnar om integritet och privatliv för medborgarna. I bakhuvudet vet ministrar, diplomater, it-människor, grävande journalister och storföretagare att liknande tillkännagivanden bara är polityr. Och inte bara de, du och jag inser det nog också?
Även om det stiftas lagar mot den här typen av övervakning, kommer det under de närmaste halvseklet inte att finnas färre utan fler hemliga politiska, kommersiella och militära metoder och aktiviteter för spioneri och snokande. Och det kommer ingen ansvarig instans någonsin att medge. Hur starkt och effektivt vi än protesterar, kommer den verksamheten att förbli dold och omöjlig att argumentera med.
Det är ju inte så att det sitter elaka människor av kött och blod och lusläser och fnissar åt dina sms och e-mail eller avlyssnar dina telefonsamtal och tycker du är en tönt eller kollar vad du skriver på nätet och vilka halvskumma sökningar du gör. Det är robotar som snokar. De är program som söker kritiska uttryck, fraser, bilder och andra data som skulle kunna tyda på att du planerar en statskupp, laddar för ett fientligt uppköp av ett storföretag eller tänker bomba någon du inte gillar. Robotarna drivs av och med artificiell intelligens som människor knåpat ihop. Finns sådana kritiska data i dina elektroniska förbindelser med omvärlden, plockar roboten ut materialet och skickar det till hemliga människor som läser och tolkar och eventuellt trycker på någon slags larmknapp.
Övervakningen får vi nog hur som helst lära oss att leva med. Jag brukar säga att om någon är så intresserad av mina göranden och låtanden så bjuder jag på det, jag har inget att skämmas för.
Pojkar och flickor och hen
Det är bra att dagis- och skolpersonal lär sig behandla flickor och pojkar rättvist och jämlikt och att barnen både hemma och i skolan får sig inpräntat att människor av båda könen är lika viktiga för fred och framsteg.
Men när jag läser och hör vad vissa politiskt korrekta skoldebattörer för fram får jag intrycket att några har en dold dagordning.
Det talas om ”genusperspektiv” som om det vore något självklart etablerat och allmänt vedertaget rättesnöre i pedagogik och forskning. Det är i själva verket ett påtvingat och vinklat modebegrepp som inte handlar så mycket om likabehandling utan mer om att bryta förhatliga normala allmängiltiga normer.
Men till ämnet, varför inte enkelt säga att man strävar efter och vill utveckla jämlikhet mellan män och kvinnor, flickor och pojkar? Då skulle gemene kvinna och man vara med. Men genus i det här sammanhanget förknippas med andra obskyra ord och ideologier som könsmaktsordning och queerteori.
Flickor och pojkar har redan från livets början olika konstitution som fysiskt och mentalt skiljer dem åt inbördes. Den ena gruppen är inte bättre än den andra och båda är ömsesidigt beroende av varandras egenskaper nu och i kommande relationer och arbeten. Och alla är inte lika. Men låt barnen utvecklas individuellt under så bra förutsättningar som möjligt och tvinga inte på dem egenskaper de inte har.
I vissa kretsar finns människor som på fullt allvar menar att orden hon och han i sig bäddar för olycka och könsmaktsordning. Barnet ska därför kallas hen och liten pojke ska kläs i normbrytande rosa kläder och lära sig amma dockan. Flickan ska leka med bilar och kanske slåss på grabbars vis. En i verkligheten mikroskopiskt liten men i media uppblåst och lösnummersäljande grupp föräldrar kallar därför sitt barn för hen och tilldelar barnen så kallade könsneutrala namn som Plong, Pling eller Stjärna. De vill inte tvinga på pojken eller flickan en viss roll, norm eller identitet. Ville de manipulera och experimentera med sin hund eller katt vore det kanske ok. Men att använda sin unika och fina avkomma som objekt och i slutändan förmodligen blivande offer för den egna kanske osäkra och vacklande könsidentiteten, personligheten eller verklighetsuppfattningen är väl inte det barnen och kärleken är ämnade för?
Låt flickor växa upp till frimodiga kvinnor och pojkar till pålitliga män! Det är bra könsroller.
http://www.resume.se/nyheter/tv/2014/01/16/vi-feminister-maste-kunna-granskas/
April -19 medför en Facebook-konversation i gruppen Så funkar det i P1 där inlägg om hen ventileras: https://www.facebook.com/groups/safunkardet/511738076027039/?comment_id=512539612613552&reply_comment_id=512258895974957¬if_id=1555448235879999¬if_t=group_comment_follow
Lägger till mitt inlägg från den gruppen här:
Det är inget konstigt att vi har olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Konstigt vore det annars. När jag ser texter och åsikter som ur min synvinkel är helt aparta, försöker jag förstå vad den andre/andra personen egentligen vill säga. Kanske har han eller hon infallsvinklar jag missat? Men om den andres respons utgörs av personliga påhopp, glåpord eller andra högst osakliga bemötanden som att utan prut bli stämplad som rasist eller – för femtio år sen – som kapitalistlakej, ja då går det liksom inte att föra ett konstruktivt samtal. Jag erkänner, jag har under årens lopp kastat en och annan paj.
Nu är det HEN som är på tapeten. Ni som gillar det konstruerade pronomet kan hänvisa till att det är lättare att referera till (istället för att sktiva ”han eller hon” i en mening. Det spar tangentbordstryckningar och trycksvärta och är därför lite ekologiskt korrekt. Hen har också ett positivt symbolvärde för den promille av befolkningen som inte har bestämt sig för vilket kön man vill tillhöra. Hen är också bra för korsordskonstruktörer.
För mig och andra som ogillar hen framstår begreppet som en negativ och illavarslande symbol. För vad? Jo, fruktlösa halvparanoida teorier om könsmaktsstrukturer, ett helfnoskigt men hittills politiskt tvångsgenomfört genomslag för genusbegränsade katastrofala rekryteringar, anslag och idéer inom alla utbildningsformer. Mer? Ja. Hen censurerar bibliotekens bokinnehav, förbjuder pepparkaksgubbar och lucia på dagis och traditionella skolavslutningar med Den blomstertid. Hen älskar offerkoftor. Vad menar jag med det? Jo, det är alltid någon annans fel om till exempel ett tjugofemårigt ensamkommande flyktingbarn våldtar en tjej eller rånar ungar på deras mobiltelefoner. Hen älskar i det sammanhanget bortförklaringar av typen socioekonomiska förhållanden. Då glömmer hen bort att hundratusentals svenskar de senaste hundra åren vuxit upp under synnerligen bistra socioekonomiska förhållanden utan att för den skull bli brottslingar. Läs t ex Ivar Lo-Johansson.
Bin Laden mördad
Jag ogillar fanatiker, terrorister, våldsverkare, banditer. Osama Bin Laden var en av dessa skurkar, ok. Men varför kungaslickar i stor skala våra medier dödandet av honom? Det var/är ett mord, en planerad avsiktlig avrättning utan rättegång eller annat i sammanhanget opassande arrangemang för rättssäkerheten. Klokare hade varit att ta in honom till förhör och domstol. Inte sänka hans lik i sjön. Tänk så mycket intressanta saker han kunnat berätta, kanske med stöd av en imam. Det samma gäller Saddam Hussein.
Ska vi gå hem till dig eller mig?
En kvinna möter en man ute i vimlet på stan, de tänder ömsesidigt och de går hem till den närmaste sängen. Allt är frid och fröjd, de har sex och båda trivs. Kanske somnar kvinnan men mannen är vaken och gör ett förnyat erotisk närmande och kvinnan tycks vara med. Eller också är hon klarvaken och låter honom fortsätta. Efteråt, när hon gör polisanmälan hävdar hon att hon blev våldtagen.
I efterhand känner sig kvinnan kränkt av mannens repris som hon trots allt inte tydligt protesterade mot. Att lagföra sina manliga vänner i detta avseende uppmuntras nu av flera kändis- och halvkändiskvinnor och omvärlden bör enligt dem förstå hur befriande och viktigt det är för dessa kränkta kvinnor att hos polisen få prata ut om våldtäkten, kränkningen eller i alla fall det fatala misstaget att inte ha sagt nej. Att få prata ut hos en kvinnojour, vårdcentral eller lokal journalist går också bra, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dags-att-prata-om-det-1.1229359
Just nu är/var detta den stora hypen och twittergrejen. Målet för vissa kränkta kvinnor verkar vara att ta den upplevda oförrätten till Tingsrätten. Är det detta som drabbade Julian Assange när han var i Stockholm och umgicks med kvinnor? Efter uppståndelsen gick han självmant till Londonpolisen, han greps inte, vilket stora media i Sverige påstår.
Kvinnofrid utlyste Magnus Ladulås år 1280. Våld och oförrätter mot kvinnor pågår likväl i Sverige och vi bör hjälpas åt att bekämpa hederskulturer och andra vålds- och psykiskt baserade trakasserier av kvinnor.
Men, du Bettan på krogen. Hur tar du ditt personligt ansvar för dina handlingar, hur undviker du att bli utnyttjad och våldtagen? Du är ju inte bara ett rö som driver efter mannens andhämtning. Du vet vad du ger sig in på när du glatt följer med en mer eller mindre okänd person. Kanske vore det bättre att köra plan B; kyla ned aftonens lustar till förmån för förnuftet och din egen säkerhet. Ta en fika på stan i morgon för att känna av personen i nyktert skick.
Men just nu, den här kvällen är du glad och galen och ser lika lite som mannen några risker med just den här tillfälliga kontakten. Och därför ska ingen av er kasta första stenen. Att du besviken, tilltufsad och förolämpad i efterhand känner dig kränkt bäddar för hämnd. Hur då? Ange mannen för våldtäkt. Via polisanmälan kan du ta ärendet till Tingsrätten och stämma din lekkamrat.
Jag skriver inte det här för att vifta bort de allvarliga problem med förtryck av och våld mot kvinnor vi har i Sverige. Jag vill bara ta upp problemet med sista dansen och vad den i värsta fall kan leda till om inte alla är riktigt vakna och med på noterna.
polytrop.org 